Rapport från en sleeping bus

Sitter på en Sleeping Bus på väg till kuststaden Mui Ne, och passar på att utnyttja dötiden och wifi-tillgången till lite blogg.

Vi lämnar alltså Hoi An. Det var en fin stad, men trots att en del tid gick åt till att vara sjuk hann jag ändå känna mig klar med stället. Eller, jag hade gärna åkt tillbaka igen - med tom väska. Hoi An är känt för sina många skräddeributiker. Vi sydde upp varsin klänning, och jag köpte två porslinsgrejer, en enkel plånbok och två rispapper-planscher (med fina, tryckta, Vietnam-motiv!!), men som vanligt är det utrymmet i ryggsäcken som sätter gränserna. Längtar till sista stoppet då jag kan kasta handduken och andra onödigheter.

Skulle egentligen vilja köpa mer presenter. Det är ju så kul! (De där porslinsgrejerna var egentligen tänkta till dig, mamma, men jag ångrade mig... Det är ju jag som behöver mest pryttlar till ett framtida hem..! Fast vi kan ju dela på dom, tills dess.

Vi var i en antikbutik igår där de sålde en massa fina, gamla skålar och tallrikar i blåvita mönster... Skulle vilja köpa allihop.

Vad kan jag mer berätta? Det händer ju så mycket. Så många små upplevelser och vardagsdetaljer, det är så svårt att återberätta. Jag kan försöka fota Hoi Ans tusentals rislyktor och kvinnorna på grönsaksmarknaden, men det är ju så mycket jag inte får med. Människor, dofter, smaker, hundvalpar, komiska sägningar från vietnamesiska försäljare.

Men lite snabbt kan jag ju säga såhär:
• Hela Vietnam (...och Laos) tycks dofta rökelse. De står nedstuckna överallt, i de spruckna trottoarerna.
• Vi har fortfarande inte lärt oss säga tack på vietnamesiska, men i Laos säger man Kop Chai och i Thailand Kap Kun Ka. 
• Vårt första hetsiga intryck av vietnameserna har börjat bli mer nyanserat, även om det märks skillnad mot i Laos.
• Det är intressant med den asiatiska huk-kulturen. Hur de hukar på toaletterna, står på huk när de bara väntar på nåt (typ en buss) och alltid sitter ihophukade på vad vi skulle kalla "barnstolar" vid "barnbord", där de äter sin middag längsmed gatan om kvällarna.

Nu ska jag återgå till min ljudbok. Har aktiverat mitt storytel-konto och lyssnar just nu på En blomma i Afrikas öken.

Och här är jag imorse, när jag väntade på facetimesamtal från mammen. Jag fick vara med på sänguppvaktningen av 50-åriga fadern. Öppna presenter och höra allt om festen häromkvällen. 



Kommentarer
Postat av: Anonym

Roligt med en långrapport. Nu vill jag se hukbilder!

2015-02-10 @ 03:31:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0