Under ytan

Ligger på rummet och pustar efter vår första heldag på Koh Tao. Varmt ere. Vi har inte särskilt höga ambitioner, vill mest göra ingenting. Idag har vi varit på stranden. Susanna solade och jag hyrde snorkel och cyklop för en tia - så himla bra grej! Bara ungefär 20 meter från strandkanten, på en meters djup, fanns det koraller och otroliga fiskar. En halvmeters svärdfisk seglade förbi mitt framför nosen på mig. Och sen säkert femtio neongrönblåa fiskar, 20 cm långa, i ett stimm. Jag fick följa med när de simmade runt från korall-buske till korall-buske och betade.

Koh Tao verkar trevligt, men vi har inte riktigt hittat vår plats ännu tror jag. Vi vill känna oss hemma, skaffa rutiner. Ikväll ska vi nog leta reda på nån trevlig bar som visar filmer om kvällarna.

Men en rutin har vi nog redan bestämt oss för: Frukost på stranden. Vi har nämligen hittat en butik som säljer All Bran-flingor, mjölk och yoghurt. Och OLW's ostbågar. Och Ahlgrens bilar. Farligt.







Upp på norr

Tänkte egentligen göra norra delen av ön på moppe idag, men det blev inte riktigt så. Vi blev varnade att polisen hade kontroller norrut på förmiddagen och blir man stoppad utan vietnamesiskt/internationellt körkort kan man behöva betala 150 dollar. Då kändes det mer värt att ta en taxi, tyckte vi. 

Sagt och gjort. Det blev privatchaufför. Stannade vid "Forest Walk", en skogspromenad, och vid några olika stränder. Den första var värdelös. Nr 2 var spännande, för den låg väldigt avsides, vid en liten micro-fiskeby, men själva stranden var inte så vacker. Finast var det sista stället vi kom till, den på fotona här nere. Det var en nästan helt folktom strand med en stor seafoodrestaurang. Vattnet var grunt, klart och alldeles stilla.  En bit ut hade de byggt upp små hyddor till fisket och vi såg flera sjöstjärnor. Och så bodde de där i sina enkla hus precis på stranden. Fiskade från frigolit-båtar.

Imorgon åker vi tillbaka till Thailand för att spendera vår sista tid på ön Koh Tao. Det är precis ställen som dessa som jag kommer att sakna med Vietnam. Det kryllar av dem här - genuina och fascinerande små platser - men på de Thailändska öarna är de som bortblåsta. Allt har förstås sina fördelar. Det vietnamesiskt genuina innebär även en massa skräp längs gator och stränder, vilket ska bli rättså fint att slippa.












Vid slutet av stranden

På vår väg till hamnen i gårkväll promenerade vi längs stranden tills den tog slut. Allra längst bort låg hus som förmodligen byggs om till hotell/bungalows. Och på andra sidan om en mur låg vietnamesernas hus på pålar i vattnet. Några vietnamesiska barn hade börjat leka med ett rep som en kille spänt mellan två palmer för att gå på lina.

Vi pratade om det igår, hur mycket vietnameser det faktiskt är. Inte alls som på de Thailändska turistorterna, där västerlänningarna verkligen dominerar. Men t ex i gårkväll när vi gick längsmed "night market" som faktiskt är en turistmarknad, även där var det en klar majoritet vietnameser som gick och strosade.
Sen är det klart att nyåret också påverkar. Nu är alla lediga och har tid att gå omkring på stan med släkt och vänner, men ändå. Det märks på barnen också, hur de fortfarande tycker att vi är spännande. 2-4åringar testar ofta att slänga ur sig ett "Helloo!!" till oss turister och blir alltid lika förtjusta när det resulterar i ett "Hello!" tillbaka. Det är roligt. Jag tycker mig kunna se i deras blick att dom ser på oss lite som leksaker i de där stunderna, eller som hundar som svarar på kommando. Det trivs jag men. Det är ju vi som är på besök hos dem.










Middagstid i hamnen

Det där med mamma+pappa+barn runt ett köksbord hemma i köket, det verkar inte riktigt existera här. Man äter på gatan, nudelsoppa eller något grillat. Och det där går som en röd tråd genom stor del av deras livsstil. Man börjar fundera över vår egen enorma integritet - här lever de verkligen inför öppen ridå. När man går längs gatorna, även inne i huvudstaden, kan man överallt kika rakt in i sovrummen. Bara precis innanför den vidöppna ytterdörren ligger en farmor eller treåring och glor på tv. Eller kanske sitter ett gäng medelålders män på golvet och sjunger kareoke. 
På vårt guesthouse i Luang Prabang gick vi ju till och med igenom familjens sovrum/hall för att komma in till oss. Och där sover de helt obrytt. Integritet - vad är det? Så långt ifrån oss som gömmer och stänger in oss.

I alla fall: Här är lite bilder från promenaden i hamnen i gårkväll.













Masterchef

Igår tog jag och Alexandra en kurs i vietnamesisk matlagning! Vi fick välja fem rätter från en meny, och sedan följa med kocken (en liten gullig och blyg 28-årig kvinna som hette typ Jip) ut på marknaden för att handla. Bland ålande fiskar, kötthandlare sittandes mitt i sitt köttberg  och stora grönsakshav hittade vi det som behövdes. Sedan begav vi oss tillbaka till kockens restaurang.

Stället var stängt över nyår, så vi stod vid ett bord med kokplatta mitt i restaurangen. Bara jag, Alexandra och Jip, och runtomkring minglade familj och vänner.

Vi lagade kyckling med citrongräs & chili, "pork in clay pot" (som är riktigt gott), färska vårrullar, fried  noodles med kyckling och en nudelsoppa med seafood. Vårrullarna brukar jag ju göra hemma ibland, men nu har jag lärt mig en ny teknik! Jag är jättenöjd med kursen. Kommer säkert laga allt, utom kanske soppan. Ser verkligen fram emot den där clay poten... Ska testa att göra med både fläskkött och fisk.







Mopperevanschen

Idag gjorde jag revansch åt Siri 15 år som aldrig tog moppekort (pga en lagändring 14 dagar innan femtonårsdagen som gjorde det svårare och 15 ggr så dyrt). Vi hyrde varsin moppe och gav oss iväg för att utforska södra delen av ön: Pepparodlingen, stranden Sao Bai och långa fina grusvägen längsmed öns västra kust.

Solen började gå ner när vi körde längsmed kusten hem, och färgerna var fantastiska. Det var ett riktigt high light. Bred, röd grusväg och bara en smal palmremsa mellan vägen och vattnet. Och på den lilla remsan kom ibland ett litet enkelt skjul/hus där någon bodde. De verkade ha det så fint, fast att det vad så primitivt. I havet utanför låg vad jag antar är deras fiskebåtar, och medan solen gick ner gick de omkring utanför huset eller låg i sina hängmattor. Och det var alldeles tyst.

Men så lär det inte förbli. Jag är så glad att vi fick se det som det var idag, för om tio år är nog hela den västra kustremsan väldigt annorlunda. På grusvägens högra sida hade stora byggprojekt påbörjats. Marken förbereddes för vad som ska bli stora resorts, poolområden och lägenhetshus. Vi hade ju läst någonstans att Phu Quoc är som Phuket för 30 år sedan - jag gissar att ön kan vara på väg åt precis samma håll. Synd. Det stillsamma, glesa liv som fanns längs den där vägen kändes så unikt.




















Bläckfiskfiske i skymningen!

Vår första dag på Phu Quoc har varit lite mulen, men vi bestämde oss för att ta det väldigt lugnt och satsa på en aktivitet framåt kvällen. Det blev en fisketur! Bläckfiskfiske! Dåligt med napp för vår egen del, men det var andra som  hade bättre fiskelycka och på båten bjöds det på mat. Nudlar med biff, nykokt bläckfisk, rissoppa och vattenmelon. Gott!













Och så fortsatte nyårsafton på Phu Quoc

Efter en 45 minuters-flygning landade vi på Phu Quoc vid sextiden igårkväll. Ön sägs vara "som Phuket för 30 år sedan". Det känns som att vi ska kunna trivas. Just nu bor vi på ett guesthouse en bit upp från stranden, men imorgon flyttar vi till en bungalow precis vid vattnet. Det är alltid lättast att hitta trevligt (och hyfsat billigt) boende när man väl är på plats, men med tanke på högtrycket runt nyår ville vi boka första natten i förväg.

Igårkväll käkade vi middag på en restaurang vid vattnet. Vid tiotiden sprang vi (och all personal) ut på gatan för att se raketerna, och när klockan närmade sig tolv tände de en eld på stranden.

Och på stan drog grupper av barn och ungdomar omkring, utklädda med drakdräkt eller i gulröda kläder och spelandes trumma. Titt som tätt rusade de in på en gård eller i en butik och startade nåt slags vilt trummande skådespel. Vi kollade bl.a. på ett där en pojke försökte dräpa draken. Fascinerande. Lite som deras svar på våra luciatåg, va?








Nyår! Getens år! Blomexplosion!!

Vietnamesiska/kinesiska nyårsafton! Hurra! Idag är alla lediga och i parkerna är det blomsterförsäljning, i stil med våra julgransförsäljningar. Där handlar de stora krukor med gula blommor och små träd. Ofta flera stycken, och sedan upp på moppen och iväg genom stan. Härlig syn med alla dessa små mandarinträd som susar förbi längs gatorna. 

Och så "Flower street", en hel gata som är avstängd från trafik och utsmyckad med säkert en kilometer av blommor och grönsaksplantor. Familjerna som promenerar längs gatan är uppklädda och fotograferar sig framför allt det vackra, vissa har till och med hyrt professionell fotograf.

Och ikväll blir det fyrverkerier, men då har vi redan hunnit landa på ön Phu Quoc, flyget går 17:20!












Det är nyår och det känns i luften

I morgon börjar det kinesiska/vietnamesiska nyår. Getens år ska firas in, och det är årets stora högtid då alla är lediga och åker hem till sina familjer. Så det är lite lugnare än vanligt här i Ho Chi Minh City. Det märks på människorna, männen sitter och sjunger och dricker i stora grupper längsmed gatorna.

Vi började dagen med att boka flygbiljett till ön Phu Quoc (vi åker imorgonkväll) och efter det gick vi på Vietnamkrigsmuseet. Intressant, hemskt, och väldigt tydligt berättat ur ett icke-amerikanskt perspektiv. Sedan gick vi på marknad och drack smoothies osv osv.

Nu är klockan snart halv elva och vi sitter och kollar på film i hostelets tv-rum. 

Ha det fint, vi hörs!











Hallå HCMC!

Igår kom vi fram till Ho Chi Minh City (f.d. Saigon) vid lunchtid. Jag är positivt överraskad! Jag hade en bild av att staden bara skulle vara en enda tjock ström av mopeder och kaos (vilket den nog absolut är, också) men där bussen släppte av oss var det riktigt trevligt. Precis intill en park, och längs gatorna fanns en massa trevliga caféer och småbutiker. Vårt hostel, Vietnam Inn Saigon, skulle visa sig ligga precis på andra sidan parken. 
Och visst är det en hel del moppar som susar runt även här, men inte på det överväldigade vis som jag hade tänkt mig.

Hostelet är bra. Vi bor i ett rum med åtta bäddar. Emmie fick en helt ok utsikt från sin säng, som ni kan se här nere. Och uppe på våning 9 finns en rooftop-bar där vi käkade middag och hängde under kvällen. 




Sånt man kan syssla med i en hängmatta på stranden:

T ex scrolla igenom Pinterest och låta sig inspireras av mat och kakor och skor och andra länder




Imorgon åker vi härifrån

8:00 går bussen till Ho Chi Minh City, Vietnams huvudstad. Sju timmar och sen är vi där! Jag ser fram emot Vietnamkrigsmuseet, och kanske floating market. Ett par dagar tänker vi stanna, sedan vidare till ön Phu Quoc.




Sanddynerna i solnedgång

Igår fick vi se några av Mui Nés lite charmigare sidor.










Promenerade längs "fairy stream"







Nu var det plötsligt väldigt bra wifi så jag passar på att bjussa på lite mer:







Maat






På tal om att trivas på huk

Jag skrev om det i samband med vår inresa i Vietnam, att de gärna sitter lite ihopkrupna. Antingen på extremt små plaststolar när de äter middag längs gatorna eller när de bara sitter på huk helt casual för att det är skönt. Själv skulle man väl ramla baklänges, men dom har vanan inne efter ett liv på huktoalett.

Tror att det var mamma som gärna ville ha bildexempel, här är några från vår kväll i hamnen:




Mui Né Fishing Village

Idag var det Susannas tur att bli sjuk. Vi andra spenderade största delen av dagen här hemma på stranden. När eftermiddagen kom och vi kände oss nöjda med den sol vi fått gick vi ut på gatan för att hitta en taxi. Vi åkte några kilometer söderut, till den del av Mui Né-viken där fiskehamnen ligger. Hundratals träbåtar och små fiskekoppar (som vi f.ö. tycker ser ut som nåt ut en Elsa Beskow/Tove Jansson-saga) låg utströsslade i vattnet.

Vi tog en promenad, kollade på marknaden och avslutade med att käka den bästa seafood jag upplevt. Mui Né har sina svaga sidor, men bara maten gör faktiskt att stället är värt några dagar.







Vem är egentligen min riktiga mamma?

I gårkväll frågade kvinnan på guesthouset om jag hade nägot asiatiskt ursprung. "Your mom or dad any asian..?"

För jag har ju faktiskt lite asiatiska drag, mest på ögonen typ. Men att hon också tyckte det, det var ju rättså komiskt!

Såhär ser det ut:




Vi flyttade till stranden

Första natten i Mui Né bodde vi på ett guesthouse uppe på gatan. Det var ett trevligt ställe, fin innergård och gullig personal, men själva gatan är så deprimerande. Och trots att det inte är några avstånd ner till vattnet så känns det som det, eftersom att lyxresortsen ligger som en mur emellan. Det kändes lite som att stranden var deras och att vi var där på undantag.

Så vi flyttade. Jag snokade rätt på Lang Cát, ett guesthouse i samma klass som vårt förra, men som ligger stranden. Här spelar de lite skräpiga omgivningarna ingen större roll, för vi får somna och vakna precis intill havet.

Så när vi kommit på plats på nya stället igår hände ingenting. Vi lät timmarna flyta utan att nåt särskilt blev gjort eller sagt. De mest dramatiska händelserna var väl när jag och Emmie hjälpte killen med matcykeln och apan (från förra inlägget) att knuffa upp sin cykel genom sanden. Apan satt på sadeln och höll i sig i min arm. Och när en kille klättrade upp i en ca 15 meter hög palm för att kasta ner kokosnötter och torra palmblad.

Och så blev klockan kväll och vi åt middag här hemma på guesthousets strand. Det märks att Mui Né är en fiskestad, för deras seafoodrätter är i toppklass. Lite

Idag fortsätter vi på samma tema. Och så kommer Alexandra, en tjej vi träffade på Koh Lipe och som ska göra oss sällskap ett tag här i Vietnam. 

(Bilder kommer när internetuppkopplingen tillåter...)

En första promenix i Mui Ne

Fin kvällspromenad längs stranden, men själva Mui Ne är inte särskilt imponerande som stad. Gatan som löper parallellt med stranden är skitig, och här är det ryssarna som regerar. På restaurangerna finns ryska menyer. 

Men jag ser fram emot en stranddag imorgon, det blir fint!










Rapport från en sleeping bus

Sitter på en Sleeping Bus på väg till kuststaden Mui Ne, och passar på att utnyttja dötiden och wifi-tillgången till lite blogg.

Vi lämnar alltså Hoi An. Det var en fin stad, men trots att en del tid gick åt till att vara sjuk hann jag ändå känna mig klar med stället. Eller, jag hade gärna åkt tillbaka igen - med tom väska. Hoi An är känt för sina många skräddeributiker. Vi sydde upp varsin klänning, och jag köpte två porslinsgrejer, en enkel plånbok och två rispapper-planscher (med fina, tryckta, Vietnam-motiv!!), men som vanligt är det utrymmet i ryggsäcken som sätter gränserna. Längtar till sista stoppet då jag kan kasta handduken och andra onödigheter.

Skulle egentligen vilja köpa mer presenter. Det är ju så kul! (De där porslinsgrejerna var egentligen tänkta till dig, mamma, men jag ångrade mig... Det är ju jag som behöver mest pryttlar till ett framtida hem..! Fast vi kan ju dela på dom, tills dess.

Vi var i en antikbutik igår där de sålde en massa fina, gamla skålar och tallrikar i blåvita mönster... Skulle vilja köpa allihop.

Vad kan jag mer berätta? Det händer ju så mycket. Så många små upplevelser och vardagsdetaljer, det är så svårt att återberätta. Jag kan försöka fota Hoi Ans tusentals rislyktor och kvinnorna på grönsaksmarknaden, men det är ju så mycket jag inte får med. Människor, dofter, smaker, hundvalpar, komiska sägningar från vietnamesiska försäljare.

Men lite snabbt kan jag ju säga såhär:
• Hela Vietnam (...och Laos) tycks dofta rökelse. De står nedstuckna överallt, i de spruckna trottoarerna.
• Vi har fortfarande inte lärt oss säga tack på vietnamesiska, men i Laos säger man Kop Chai och i Thailand Kap Kun Ka. 
• Vårt första hetsiga intryck av vietnameserna har börjat bli mer nyanserat, även om det märks skillnad mot i Laos.
• Det är intressant med den asiatiska huk-kulturen. Hur de hukar på toaletterna, står på huk när de bara väntar på nåt (typ en buss) och alltid sitter ihophukade på vad vi skulle kalla "barnstolar" vid "barnbord", där de äter sin middag längsmed gatan om kvällarna.

Nu ska jag återgå till min ljudbok. Har aktiverat mitt storytel-konto och lyssnar just nu på En blomma i Afrikas öken.

Och här är jag imorse, när jag väntade på facetimesamtal från mammen. Jag fick vara med på sänguppvaktningen av 50-åriga fadern. Öppna presenter och höra allt om festen häromkvällen. 



Kvällning längs floden






Färgsprakande Hoi An

Sjukan är bättre idag! Vi har spenderat dagen på stan. Låtit sy upp klänningar, handlat grejer och käkat mat. Urgoda ångkokta vårrullar. 










En sväng på sjukan

Mådde inge bra igår, särskilt inte framåt kvällen, så vid 7 bestämde jag mig för att åka till doktorn. Feber och ganska ytlig andning, och jag var lite orolig för att förkylningen gått & blivit början till en lunginflammation eller nåt. 

Så vi tog en taxi till Hoi An Hospital (Juste! Vi är i den vietnamesiska världsarvsstaden Hoi An nu!) och väl framme mötte doktorn i dörren. Inte som att komma in på akuten i Visby direkt, hehe. Fick ett rum, de kollade mina lungor, tog blodprov och blodtryck. Visade sig att blodtrycket var lågt, så jag fick dropp & paracetamol mot febern. "An infection" sa han att det var, och efter några timmar med dropp (och EKG som visade bra resultat) kunde jag gå hem igen med några olika sorters medicin.

Idag känns det okej, ska ta det lugnt. Hotellfrukosten visade sig överträffa alla våra förväntningar och solen skiner. 

Hoppas ni får det svinakul på pappens fest ikväll, ni som ska dit!





Natten

Efter en intrycksfull natt: Framme på ett hotellrum i Hue, Vietnam! Ni kan få the full story (nästan):

Vi har inte hunnit med att träffa många Vietnameser ännu, men av allt att döma är vissa skillnader stora mellan Laos och Vietnam. Deras kynne, liksom. Hade hört att Laos skulle var så himla laid back, men fattade nog inte riktigt innebörden av det förrän vi anlände till busstationen i Vientiane och överlämnades i Vietnamesiska händer. HETS.

De ryckte tag i väskorna och kastade in dem i bussen, "I just have to check something in my bag" upprepade Emmie om och om igen, och kunde till slut rycka åt sig sin väska igen. Inne i bussen dånade en vietnamesisk musikvideo. Neonbelysning. En hetsig, ung kille visade oss till våra platser.

Chinese/vietnamese new year närmar sig, så det är svårt att få flygbiljetter, det var därför vi hamnade på denna busstur. Vi hade blivit varnade för att bussen skulle vara överbokad också - och det var den. Vi hade varsin säng, men en del fick sova på det madrasserade golvet också. Och första 2 timmarna hade jag och Susanna ett packe ved att trängas med.

Men det gick faktiskt bra. Sjukan som känts så hotande innan gick att tygla med två sorters piller som jag köpte strax innan avfärd. Vietnamesiska filmen som visades gick att stänga ute med öronproppar och ögonlapp. Liggstolarna var sköna och timmarna gick faktiskt fort och hyfsat smärtfritt!

Klockan 4 på natten steg vi av. Anade att det hade med passkontroll att göra, att vi skulle passera landsgränsen. Där vi hoppat av bussen fanns bara en liten restaurang. Vid ett bord satt en man & ordnade med vietnamesernas pass, men vägrade ta våra. Mumlade nåt på ickeengelska om "klockan 7" och viftade ut i mörkret, längs landsvägen. Och så körde bussen iväg. Med våra väskor.

Det kändes ju inte direkt som att något var fel. Vi och två till var de enda västerlänningarna, men alla andra verkade förstå och satt bara där och väntade, på restaurangens plaststolar.

Jag gick ut från restaurangen och undrade "Anyone who spreaks any english?" Då klev killen fram som sedan skulle leda vår väg resten av morgonen. På promenaden längsmed landsvägen, fram till en annan stängd restaurang och en vägbom där vi skulle vänta tills klockan blev sju. Sedan en bit till, fram till immigration/emigration-byggnaden. (Där plockades vi vita ut, nu 6 pers, för att ta tempen). Sen ledde han oss till rätt kö för utstämpling från Laos, och rätt kö för instämpling i Vietnam. Och så över en stor grusplan och fram till rätt buss. Visst hade vi klarat det själva, men det var hemskt bra att ha honom, som hela tiden dök upp och såg till att vi var rätt och som kunde förklara vad som pågick.

Bussen skulle enligt bokningen vara framme ca 18-19, men jag kände på mig att det nog var bra att ha lite koll. Med google maps på mobilen såg jag att vi närmade oss snabbt, och vid tolv steg vi av i Hue. Hets hets, ut med väskor, in i taxi, hets hets.

Nu vilar vi.









Önskar vi hade sånahär i Sverige också:


Himla goda, dessa minibananer.

Nu är vi tillbaka i Vientiane, huvudstaden. Om ett par timmar går bussen mot Hue i Vietnam. Ett dygn ska det ta, och jag hoppas hoppas att det ska gå bra trots den sjuka jag drog på mig igår... Har varit febrig och svullen i halsen. Och lite i örona. Emmie är också krasslig, men Susanna is still going strong!

Vi hörs i Vietnam, och förhoppningsvis har bussdygnet bjudit på välbehövd vila!


I går:

Vilodag! Efter en heldags tubing i förrgår (åka badring på floden och stanna på barerna längs vägen), så tog vi det lugnt igår. På Vang Vieng-vis innebär det tex att ligga på någon av restaurangerna som visar gamla friends-avsnitt, äta mat och sitta nere vid floden. 

Idag fortsätter vi på samma spår. Just nu sitter vi och käkar frukost på vårt guesthouse. Det är ett trevligt ställe, Pan's Place. Vi bor i en egen Bungalow på bakgården. Halvkasst wifi dock, men jag kämpar på med uppdatering av blöggen!











RSS 2.0